Isabel hade aldrig velat ta på sig ledarhatten när det kom till hemstädning hemma. Verkligen inte. Hon tyckte inte om att bossa över någon, varken på jobbet eller i hemmet. Vad hon däremot konstaterar är att någon behövde göra det. Någon behövde vara projektledare när de skulle genomföra hemstädning hemma – och denne någon skulle få lov att bli hon själv.

Det var otroligt hur icke handlingskraftig hennes make Per kunde vara. I såna här lägen, särskilt. Hemstädning var verkligen inte hans grej, förvisso. Men han kunde väl i alla fall höja sig lite i ett projekt som gällde hela familjen. Deras äldsta dotter tog ju för sjutton större ansvar än vad han gjorde. Och hon är 11 år gammal.

Uppgifterna för detta halvårs hemstädning började delas ut och med sig på plats vid soffan hade Isabel en lapp. Hon läste från den:

Hon frågade mest för att hon visste att det skulle skapa irritation. Vem är egentligen sugen på att göra hemstädning? Inte hon själv i alla fall. Men det behövde göras. Det var ett som var säkert. Nåväl.

Första arbetsuppgiften för hemstädningen gick till ingen mindre än Per. Han fick badrummet. Något som han verkligen, verkligen inte ville ha. Det gjorde han klart så fort han hört sitt namn nämnas:

Bitterheten var ljuvlig, tyckte Isabel. Det var den här makten hon satt på angående hemstädningen eftersom Per själv vägrade ta något ansvar för den. Han fick helt enkelt skylla sig själv. Det fick han göra. Isabel läste upp övriga uppgifter och vem som tilldelats dem. Hon gav sig själv ganska svåra städuppgifter för denna hemstädning. Detta för att visa på att hon minsann inte smet undan sina förpliktelser. Något som Per utan tvekan hade gjort om han getts ledarmössan.