Dagen hade kommit. Det skulle nu bli dags för Erik att bege sig till den plats han undvikit under så många år. Det fanns ingen återvändo nu eftersom läget blivit som det blivit senaste tiden. Han skulle behöva ta sig till Södersjukhuset och lämna blodprov. Gud förbjude, men det var just vad han behövde göra.
Erik var livrädd för blodprov. Det hade han varit ända sedan en incident i femman. Han hade liksom aldrig repat sig från den traumatiska upplevelsen och nu var han där han var: I ett fullständigt förnekande av sitt hälsotillstånd. Inte för att han är på något sätt vände bort blicken från symtom. Utan enkom för att han hade en sådan rejäl rädsla för just blodprov.
Han vaknade upp kallsvettig den morgonen av tydliga skäl. Blodprovet nalkades och det var bara 6 timmar kvar till det skulle ske. Ja, han hade förstås tagit ledigt den dagen för att mentalt kunna förbereda sig för det som komma skulle. Nu skulle han bara undvika att tänka på det i så stor utsträckning som han kunde. Det blev enklare sagt än gjort, minst sagt.
Han försökte äta frukost och bete sig vanligt men det gick inte. Han hällde juice på knäckemackan och försökte dricka havregryn. Ingenting stämde och alla tankar gick till det där hemska blodprovet. Snart skulle han sitta där igen. Något han inte gjort på över 15 år. Han skulle tömmas på blod av en sköterska. Känna hur blodprovet gör honom tom och kall. Som att en vampyr attackerat honom. Det var ingen ljus upplevelse. Det var ingen ljus dag. Men dagen var likväl här.
Han tänkte att en promenad nog skulle göra honom gott. Han tog därför på sig sina träningskläder och gav sig ner mot Långholmen för att ta varvet. Han ville allra helst vara ensam inför blodprovet men mötte förstås en granne – Jenny – som var ute och joggade sin vana trogen. På frågan om läget öppnade han upp sig helt för sin granne om blodprovet. Hon förstod att något var fel så hon sa några tröstande och försök till lugnande ord om blodprov innan hon joggade vidare i spåret.
Det blev nästan värre av det där, om han skulle vara ärlig. Vetskapen om att de flesta andra i hans ålder INTE räds blodprov. Det är jobbigt att tänka på, tänkte Erik.
Men hur fan skulle han bli av med tanken då? Blodprovet skulle ju ändå ske och det var många timmar att döda innan dess.